Då jag pendlar med tankar och ideer om vad jag kan skriva här så undrar jag ofta hur det är i Sverige för alla ni som bor hemma där.

Jag vet att en dag då jag får komma hem igen kommer allting inte vara exakt detsamma som när jag lämnade det.

Sist jag var i Sverige var 2011. Den sista Harry Potter filmen släptes på bio och året därefter vann Euphoria melodifestivalen. Så ni tänker nog, det var ett bra tag sen. Dom säger att man kan inte alltide komma hem. Med andra ord kan man inte vänta sig att allting kommer att vara exakt lika dant, och det väntar jag inte mig heller. Men jag har kvar längtan. Sverige är mitt hem och jag är svensk ända in i hjärtat. Så det vore trevligt att höra ifrån någon hur ni ser att det har ändrat sig på det positiva och det negativa.

En sak som har ändrat sig under det senaste decenium är hur svårt det är att kunna flytta till Sverige om man är inte medborgare eller svenskfödd. Jag refererar till min fru och vad hom måste göra enligt reglimentet och migrationsverket. Det är inte bara en lång och frustrerande process med alla dokument och processer, men också finansiellt. Sverige är inte det enklast att komma in laglit. Även om hon skull ge upp sitt amerikanska medborgarskap, så är det också en dyr historia.

Hur som helst, en dag kommer man hem för att stanna. Jag är bara nyfiken, det man inte får höra på nyheterna, det som anses som ett “normalt” liv i Sverige, hur är det nuförtiden?

Så är det den underbara tiden på året igen. Melodifestivalen i full gång. Plus att vi har dom olympiska spelen pågående i full fart. Och dessutom så har oscars nomineringarna presenterats. Vanligtvis så brukar oscars galan hända ungefär samtidigt som finalen i melodifestivalen, så det är en superfestlig tid. Och ovanpå allt i det här landet så är det super bowl som är på gång. Så mycket festligheter höger och vänster.

Tack vare SVT Play så har jag fått glädjen att kunna njuta av festivalen live och kunna prata med vänner ifrån Sverige och få byta åsikter. Samtidigt så har jag fått många av mina amerikanska vänner att få uppleva festivalen. Jag brukar få reaktioner som frågeteken för det mesta. Och jag vet att en hel del av musiken som presenteras är inte alltid det bästa. Men det är lite av det som är roligt. Någonstans finns det en guldklimp i jungeln av musik.

Jag minns min första mello. Det var 1980 och i USA fanns det inga talangtävlingar av denna sort som man har nu. Det närmaste var ett program som hette The Gong Show och var verkligen inte av det högsta kvalitet. Så jag fick uppleva året då Tomas Ledin vann med låten Just Nu. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om showen. Jag förstod inte heller hela fenomenet. Men jag var definitivt biten. Min bästa vän i Sverige som var lika stor musik älskare som jag var nästan religöst intresserad av tävlingen och det resulterade i att vi båda köpte alla bidragen som släpptes på singel. Då jag tänker tillbaks på det nu så var det en glädjens tid och jag gillar fortfarande musiken.

Deltävlingar fanns inte i 1980. Det var tio låtar som du fick höra första gången dom presenterades i programmet. Även om många av festivalerna har lite av en nostalgik kick, så är man tacksam för att fortfarande ta del av denna tradition år efter år. Och jag måste säga att den svenska festivalen är mycket mer underhålland än eurovisionen. Plus att se reaktioner från amerikanare som jag gillar att tortera med denna festival, det är underbart. Men snart tror jag att dom kommer att förstå vår tradition lite mer snart. Ett par år sen kom det en film med Will Ferrell som hette Eurovision. Den fick ganska positiva reaktioner over here. Och den 21a maj kommer USA att få uppleva sin egen version som heter The American Song Contest med bl a Christer Björkman i produktionen. Så vi får se hur det går.

En liten extra historia. 1999 jobbade jag på Hotal Royal Star som låg brevid Victoriahallen där det årets melodifestival ägde rum. Det var året Charlotte Nilsson/Perelli vann med låten Tusen Och En Natt. Många av artisterna bodde på hotellet och fick betala deras egna rum. En ut av artisterna var Christer Björkman. Jag tror inte att han var så glad. Inte bara att det gick inte bra för honom i tävlingen. Han dessutom lämnade hotellet utan att betala för rummet.

När vi kommer över att amerikanare dels blandar ihop Schweiz med Sverige och imitationerna av svenska kocken ifrån mupparna så är det egentiligen inte mycket som dom känner till om Sverige. Dom flesta i det här landet kan inte ens hitta Sverige på världskartan. Men man får inte vara alltför kritisk. Amerikanare hittar inte många av sina egna stater eller städer på sin egen karta. Dessutom så är det en hel del i det här landet som inte ens har pass.

Att en svensk ser bra och attraktiv ut är en ganska vanlig åsikt. Men också att alla typiska svenska är blonda och blå ögda. Och då jag blir tillfrågad om kära Sverige, höjer man ögonbrynen ganak ofta. Är det sant att isbjörnar går på gatorna? Har ni inte otroligt höga skatter? Till det sista får man förklara i circa tio minuter hur systemet fungerar. För att beskriva för ett folk som tror att ett socialdemokratiskt system är detsamma som kommunistiskt kan ibland ta sin tid. Efter att ha förklarat det positiva och negativa så brukar dom bli lite långa i ansiktet och lite avundsjuka. Följarfrågan brukar vara vad jag gör i det här landet. Jag kan bara sucka och svara att det undrar jag också.

Andra tankar amerikanare kan ha om Sverige är god ost och chocklad vilket är sant, men då har vi hamnat i Schweiz igen. Eller när Agnetha Fältskog hade en hit 1983 med “Can’t Shake Loose”. Då disc-jockeyn på radion försökte utrycka namnet på artisten med stor svårighet sa min universitetskolega “hon måste vara ifrån Ryssland”. Det är i såna tider man sätter sig i halsen och blir helt stäld. Hon är ta mej fan svensk! Det mest chockande som jag fått höra en amerikanare påstå är, jag skulle aldrig åka till Sverige för att ni har mycket våldtäkt. Någonting som jag inte kände till eller hade haft i min omgivning. Var det sant? Visserligen, jag förstår att det har ändrat sig en del sen jag var i Sverige sist, men att våltäktstatistiken var så hög att det var någonting som landet var känt för var för mig en otrevlig nyhet.

Vad jag kom fram till när det gäller vad amerikanare känner till om Sverige och svenskar, inte mycket. I min ungdom förklarade en av mina vänner för mig att skilnaden mellan svenskar och amerikanare är att amerikanare känner till lite om mycket och svenskar känner till mycket om litet. Kanske är det så, men det är ledsamt för mig att ha en sån begränsad insikt i ett land som våran.

En välsignad och fördömt liv. Det är väl det bästa sätt att förklara det liv som jag haft hittills. Jag trodde aldrig att bo i staten Texas skulle existera i min verklighet. Jag trodde inte heller att jag skulle gifta mig för andra gången med en kvinna som fick mig att vara ärlig med mig själv och vilja återvända till Sverige, likaså medje att det är mitt hem och har altid varit det. Men insiktsresan har varit lång och turbulent.

Min far var amerikanare, stridspilot under Korea kriget, senare flygkapten för Pan American Airways. Min mor var svensk, flygvärdinna för samma flygbolag, och det var så dom träffades. Båda var envisa personer, då det blev mycket resande mellan USA och Sverige. Jag föddes ett par år senare i Upplands Väsby som amerikansk medborgare. Mitt svenska medborgarskap fick jag ett antal år senare då min mor jobbade på statsdepartementet under Olof Palmes regering. Som dubbelmedborgare och en far som jobbade för ett flygbolag så fanns den inga begränsningar med att resa mellan dom två länderna eller för hur lång tid man fick stanna. Jag had välsignelsen att få njuta av “the best of both worlds”.

Jag tog studenten vid 16 års ålder, startade på universitetet vid 17 i USA, gjorde min militärtjänst i flygvapnet i Sverige. Dom flesta av mina unga vuxna år så bodde jag i Sverige och jobbade dom flesta åren på Warner Music skivdistribution utan att tänka på en framgångsrik karriär. Sedan dess har jag jobbat med flera olika yrken ifrån butiksbiträde till begravningsbyrå, och till slut, filmskapare. Tyvärr så har aldrig det resulterat i succe. Men drömmen har alltid funnits i baktanken.

Till slut gifte jag mig med en amerikanska, och tyvärr så resulterade det i att jag lämnade underbara Sverige och sålde min mors hus som jag hade ärvt. Jag gjorde misstaged med att inte ordna en säkerhet ifall jag en dag ville återvända. Relationen slutade i skilsmässa då vi hade vuxit ifrån varandra och pengarna tog slut. Jag flyttade till Los Angeles och försökte mig på en filmkarriär. Men för att ha succe i Hollywood måste man ha en stor mängd kontakter, då industrin är ganska mättad och konkuransen hög, är det inte det lättaste att bli den filmskapare som man drömt om att bli en dag. Dessutom blev jag bestulen på flera investeringar jag hade gjort.

Då det flesta såg hopplåst ut och jag höll på att bli hemlös blev jag räddad av en kvinna, Heather som bodde i en liten ökenstad i Kalifornien. Heather tog en chans på mig och erbjöd ett liv med henne. Den 22:a januari kommer vi att ha varit gifta i ett år. Mitt enda beklagelse är att jag inte har den inkomst som stödger en familj på fyra personer (två söner). Och dessutom lägga undan pengar för att flytta till Sverige.

Men jag klagar inte. Det finns en mening med att man är där man är, att livet har tagit dom svängar och kurvor dom har gjort. Det är en berg-och-dahlbana full av glädje och sorg. Varje dag vaknar jag upp med optimism och hopp om att resan hem är ett steg närmare.

Hej och välkommen till min första officiella blogg. Det är någonting som legat i baktankarna. Att starta en blogg under flera år, men jag har inte riktigt haft den inspirationen som jag behövt tills nu. Jag är en svensk som är bosatt i USA. Hur jag hamnade här, “that’s another story”. För tillfället vill jag säga att jag har alla avsikter att återvända hem en dag. USA känns inte som hemma.

Jag har hamnat av alla platser i Lubbock, Texas. Staden är kanske inte så känd för många svenskar, men Lubbock ligger i norra Texas. Det är kanske inte det glamorösa som många svenskar skulle tänka sig. Flera i min generation tänker kanske på den klassiska TV serien Dallas. Det finns inte oljefält i vartannat kvarter och alla invånare bär inte cowboyhatt. Däremot, från min erfarenhet hittills så har dom flesta i den här staden visat sig vara vänliga och generösa. Ändå så hjälper inte detta med hemlängtan och att en dag komma tillbaka och bo i sverige igen. Jag går mer in på det ämnet i framtida bloggar.

Jag är tacksam att få vara med i denna bloggfamilj och jag hoppas att kunna erbjuda underhållande informativa bloggar i framtiden och är tacksam för alla som läser.